Du vet att du inte ska skriva…

Ändå gör du det. Du sitter där och ser att han inte svarar.
Det har gått en dag.
Två dagar.
Du känner hur det börjar dra i kroppen.
Och du tänker: “jag ska inte skriva”
Och ändå…skriver du.

Inte något stort. Bara något litet.
“hur är det?”
“haha såg detta”

Bara för att hålla det vid liv.

Du säger till dig själv: “nästa gång ska jag backa”

Men när nästa gång kommer gör du exakt samma sak.

Du skriver.
Du förklarar.
Du håller igång.

Och sen sitter du där igen och undrar varför du känner dig så här.

Om det är kärlek? Nä, det är du som håller ihop något som inte riktigt finns där.

Och det som är grejen är ju att DU VET DET, men du kan inte låta bli…

Du är inte förvirrad. Du vet när han inte möter dig. Du vet när du går före. Du vet när det skaver.

Men du går över det ändå.

Varför?

Tomheten. Oro. “tänk om det inte blir något” Så du gör något istället.

Du hade en möjlighet JUST DÄR att göra annorlunda…men gör det inte.

Så vad skulle vara annorlunda?

Inte att du hittar rätt person.

Utan att du sitter där nästa gång med telefonen i handen och…inte skriver. Vilket blir skiftet. Det behöver inte vara större än så.

Inte stort. Inte dramatiskt. Men helt avgörande.

För såhär är det, det här kommer fortsätta.

Samma känsla. Samma dynamik. Samma typ av relation.

Och det är exakt där vi jobbar

Inte i efterhand.

Utan i stunden när du annars gör som du alltid gör.

→ Medlemskapet UPGRADE är öppet