SJÄLVSABOTAGE IS REAL

När vi börjar dejta någon som, precis som du, önskar skapa och bygga något långsiktigt så blir det inte längre fokus på personens beteende. Utan även dina egna beteenden kommer stå i centrum. Och det kommer inte alltid vara så enkelt.

Har vi haft relationer där vi konstant behövt jaga den andra personen och helt plötsligt inte gör det så står vi själva helt plötsligt i centrum. Detta sker hela tiden i min coaching med mina klienter. När vi tagit oss från de mer destruktiva relationerna och landar in med en annan typ av person så börjar ett nytt arbete. Arbetet med oss själva. Läkandet i att få reda i sina egna mönster, se över sitt egna beteende och få möjligheten att växa som person och växa i relationen.

Men ibland så kommer rädslan. Rädslan för övergivenhet, rädslan för att något dåligt ska ske och vi agerar. Fight, flight eller freeze.

Häromkvällen ringde min kille, lite rund om fötterna. Han blir alltid lite extra kärleksfull med lite vin innanför västen. Och han berättade hur mycket han saknade mig, och att han var less på att vi inte var tillsammans, kunde göra saker tillsammans.

Så sa han, ja, jag blir rädd.

Och jag reagerade direkt. Rädd? För vad? Vad är han rädd för?

Och jag låste mig. Hjärnan började rusa, tankarna började hopa sig. Gamla Sanna hade inte sagt något utan lagt sig med alla tankarna och fått en kass natts sömn. Kanske saboterat genom att skriva något syrligt tillbaka för att skapa en reaktion. För att skapa bråk.

Nya Sanna vill ha CLARITY. Jag vill förstå för att inte tolka fel. Så jag frågade och fick tydligt svar. Och rädslan släppte. Mitt tidigare freeze respons kunde jag ta mig ur och agera. Tryggare jag är inte rädd för att begära tydlighet istället för att tolka. Lyckas jag alltid med detta. Nej, absolut inte. Men då jag arbetar på mina mönster och mina beteenden hela tiden så kan jag hålla mig själva i handen, fler gånger nu än tidigare.

Det är inte spikrakt i utvecklingen, men små små steg av victory som man tar!