DU VAR HON DE ALDRIG BEKYMRADE SIG FÖR…..

Fick du höra hur du aldrig behövdes tas om hand för du “klarade dig alltid så bra själv”? Du var aldrig till besvär, aldrig låg till last och uppfostrades i just den andan. Du fick till dig att du inte behövde någon, utan fanns där för andra…så nu när du är i vuxenlivet ber du aldrig om hjälp. Håller saker inom dig. Delar ogärna med dig om saker. Går din egen väg och föredrar ensamheten samtidigt som ditt inre skriker efter att bli sedd. Bli hörd. Bli omhändertagen. När ska du få släppa ner guarden och bli den som får luta dig mot någon annan? Men hur släpper man folk nära när man hela livet arbetat för att hålla dom ifrån sig? När man satt upp en mur som absolut inte går att forcera om du inte hjälper till från insidan?

Fundera över hur du gjort hela livet? Hur har du tagit hand om dig själv? Hur har känslorna varit? Tankebanorna? Mönsterna? Beteendena? När du identifierat och rett ut, då är det dags att börja riva muren. Vilket är det läskigaste. Att kliva ur sina rejält invanda tankar, känslor, rutiner, mönster och göra småsaker annorlunda.

Dock, tänka oss ur en otrygg anknytning händer inte. Vi behöver agera. Trots obehag. Trots motvilja. Trots rädsla. Som en av mina klienter som var en frekvent ghostare. Vi övade upp modet och sen första skickade smet “tack men jag är inte intresserad av ses mer” så har det aldrig gått tillbaka till att ghosta. Första gången var läskig, men ju mer vi gör något desto bättre känns det, desto mer övar vi in nya grejer och vänjer oss vid att det är så det är.

Välj ut EN sak du gör som känner att du kan tänka dig att öva på. Och börja smått. En gång i taget.

Vad väljer du?